Inläggg den 2, 3, 4 januari.

2 januari 2009
Axel hade mott all förväntan haft trevligt på familj träffen och cyklade hemåt och kände sig uppåt. Han stannade till vid centralens pub, tog en ren vodka och sköljde ner den med ett par öl, tjafsade lite med servitrisen om ditt och datt och munter i sinnet fortsatte han hem till lyan. Vodkan och ölen började verka så cykeln blev lite bångstyrig och slängde av honom ett par gångar till stort nöje för några ungdomar som hängde utan för puben. En av dem kastade en tom ölflaska efter honom, men missade och flaskan förvand med ett klirr in genom fönstret till puben.
Servitrisen kom omedelbart ut och frågade vem som hade gjort det och en av killarna pekade på Carl som hade bestämt sig för att leda cykel hem och vinglande var på väg ner för gatan.
Servitrisen ringde polisen och berättade vad som hade hänt. De ville veta om hon viste var han bodde, vad hon inte gjorde, men hon berättade att hon visste han hette Carl Jönsson och jobbade på lasarettet som städare.
Nästa förmiddag, en lördag, ringde Carls telefon och en röst som presenterade sig som polis bad honom komma ner till polisstationen under förmiddagens lopp. Det var en anmälan om att hade kastat en tom ölflaska in genom ett fönster. Den opersonliga rösten sa till honom att det var bättre att han kom frivillig. Om inte ville polisen komma efter honom.
En timma senare satt han framför en ung polis som inte verkade speciellt sympatisk och inte ens hade gjort sig besväret att presentera sig.
”Klockan cirka elva och trettio i går kväll efter du hade lämnat puben kastade du en tom ölflaska in genom fönstret. Varför gjorde du det”, frågade han?
Carl titta på polismannen och sa: ”Förlåt mig, men jag fick inte namnet?”
”Vilket namn” sa polisen.
”Ditt naturligtvis”, sa Axel. ”Du sitter här och anklager mig för att slå sönder fönster i stan och jag vet inte ens ditt namn.”
”Mitt namn är inte viktigt i detta sammanhang, men mitt namn är Sten Andersson och jag skall utreda detta brott. Minns du över huvudtaget vad som hände. Det var flera vittnen till brottet så det är inte lönt att du nekar. Servitrisen på puben berättade att det var du som hade gjort det . Hon berättade också att du var märkbar berusad då du lämnade puben, så om du nu berättar vad du minns då skriver jag en rapport. Sedan får åklagaren ta ställning till vad som skall hända. Har du några fylleriförseelser innan?”
Axel som började hämta sig efter chocken böjde sig fram och sa:
”Jag var rund under fötterna igår kväll, ja. Men jag slog inte sönder några fönster. Jag slår aldrig sönder fönster när jag är rund under fötterna, så om du Herr Sten Andersson skall utredda detta brott, då vill jag först se en rapport på vad servitrisen har sett med sina egna ögon. Därför hon stod i baren när jag lämnade puben och kunde omöjligt se vad som hände ute på gatan. Det var en hel hög med snorungar som hade roligt på min bekostnad, men, tänkte jag, det bjuder jag på, mer full var jag inte. Nu tänker jag gå och prata med Birgitta, servitrisen, och höra vad hon har att säga. Om du behöver mera hjälp med din utredning kan du ju ringa. Men jag har inte slagit sönder några fönster någonstans någon gång.”
Carl reste sig och lämnade polishuset och tio minutter senare satt han i puben och drack en öl. Birgitta, servitrisen var fri under helgen berättade pub ägaren. Axel drack några öl till och gick sedan hem för att ringa Anna och fråga om de skulle starta det nya året med att gå ut och äta.
En månad senare kom det ett officiellt brev från åklagarmyndigheten. På grund av bristande bevis kom det inte att bli något åtal mot honom.

3 januari 2009
När jag såg den öppna dator och en liten fot på tangenten stod namnen Dusty och Morgan målade i skrikande rött fram mina ögon.
Dusty är vår katt och Morgan hennes dotter. Vi trodde faktiskt att morgan var en kattpojke intill han blev sjuk och gick till veterinären som undrade hur vi kunde kalla en kattflicka för Morgan. Dusty blev familjemedlem för nu ungefär elva år sedan. Pam och jag som då bodde på en finca i Spanien besökte en grannen Maria som just hade sålt sitt hus och skulle flytta till Rincon de la Victoria. Maria hade en kattfarm. Stora och små kattor överallt och hon bönade att vi skulle ta några med os hem. Vi hade redan en stor svart/vit pojkkatt, men Pam böjde sig ner och tog upp ett litet knyte som obehindrad fick plats i hennes hand. Den får heta Dusty sa hon, den ser ut som en liten dammboll. Tio månader senare började hon sitt rätt så lättsinniga kärleksliv. Vår pojkkatt och Dusty höll i gång dygnet runt under en veckas tid och Oscar vår rottweiler jobbade dygndrift för att hålla grannarnas kattor på avstånd. Ett antal månader senare anlände sex små små kattbarn varav fem blev, efter några månader, bortadopterade. Endast Morgan blev kvar och nu kommer vi till datorn.
Jag skriver mycket på en laptopp och glömmer naturligtvis ofta att stänga den. Då kommer Dusty eller Morgan och lägger sig på tangenterna, varmt och gott, och skriver långa rader med olika bokstäver som kanske är ett kattspråk men för mig är totalt oläsligt. Just nu sitter Dusty nonchalant på bordet och tripper otålmodigt med sin ena tass och , tror jag, tänker: skall han glömma att stänga måntro när han går ner för elva kaffet .

4 januari.
Vad läser jag, det lång historia. Det började med allt som handlade om segling. Det var året 1940, jag var nio år och jag började låna böcker på biblioteket. En dansk författare, måste erkänna att jag har glömt hans namn, hade skrivit en serie pojkbökar om sjömanslivet på segelskepp. När jag hade läst allt han hade skrivit fortsatte jag av bara farten med allt jag kom över. Det blev en paus på någras år runt 1945. Familjen flyttade till Sverige och vi bodde på ett torp i Värmland. Måste varit 1947 när vi fick besök av min kusin Vivi som hade gift sig med en svensk författare Arne Hirdman. Vivi som var några år äldre än mig hade med sig en bok på svenska som present till mig, På västfronten intet nytt, behöver kanske inte nämna att den var skriven av Erich Maria Remarque. Den öppnade en ny värld för mig och på biblioteket i Arvika fann jag Den svarte obelisken, tid att leva tid att dö och några till av Erich Maria, men på mitt månatliga besök på biblioteket blev det hela raden av vad man läste på den tiden. Svenska arbetareförfattare varav jag just nu bäst minns ”Kungsgatan” av Ivar lo Johansson. Har just läst den igen, i brist på annat. Vilhelm Mobergs böcker har jag alla läst under årens lopp. Speciellt Utvandrar serien tycker jag är för mig litteratur i världsklass. Om jag skall räkna upp allt jag har läst får jag lov att skriva en tjock. Favorit författare får väl bli Erich Maria Remarque, Wilhelm Moberg, Hemingway, Steinbeck, Norman Mailer, speciellt ”De nakna och de döda” och en lång rad till som jag inte minns namnen på. Om man konstant läser försvinner de flesta boktitlar och namn på författare där bak i minnet och är svåra att plocka fram.

Senast lästa är “en kvinnas Resa” Agneta Sjödin och ”Flykt” av Charlotte Rydberg. Ann nickar igen kännande kan jag se. J)

Läser just nu ”RUBICON, The Triumph and the Tragedy of the Roman Republic." av Tom Holland. Tung läsning men intressant. Titeln säger vad den handlar om.

Nyårsdagen. Nytt år, nytt liv.

Övning den 1 januari 2009.

Den förste januari 2009 och Carl höll långsamt på att vakna. Han skulle på det årliga familjkalas och hans huvud kändas som han hade en betong keeps på det och hans kropp som han hade burit cement hela natten. Han ville helst inte öppna sina ögon och titta på dagen därför han viste att han förmodligen inte skulle lyckas kamouflera nattens raider och alla skulle titta menande på honom och sedan på varandra och nicka igenkännande. ”Nej, han har inte slutat” skulle kunna avläsas i all blickarna.
När han hade kravlat sig ut till badrummet och set vad som var kvar av honom efter nattens firande bestämde han sig för att försöka ändra sitt utseende. Jag skulle ha varit längre, det hade varit snyggt. Långt blont hår med en hästsvans hade också gjort sig bra och mina öron lite smalare istället för de elefant lappor som sitter just under hårfästet på varje sida av huvudet. Lite bredare axlar och sedan hela munnen full av guldtänder, det hade fått tant Asta att undra över om jag hade blivit rik.
Lite senare när han höll på att klä sig kom han på ett par nyårslöften som han skulle försöka hålla.
Klä sig snyggare och borsta sina skor dagligen och också försöka bli lite mera social med familjen. Det fordrade visserligen att han skulle vara tvungen bli lite mera politisk intresserad och definitivt börja intressera sig för ekonomi på ett lite högra plan än att finansiera sitt öl och spritbehov. Han hatade att segla, men kanske skulle kusin Albert visa lite mera intresse för att hjälpa honom få ett bättre jobb om han började erbjuda att gasta på hans båt ibland, och fastän han var trettiotvå år skulle han också börja lära sig att åka skateboard.
Dagen blev inte så svår som han hade trodd. Grannen Axel var hemma, så han lyckades att bomma ett par återställare från honom. De samtalade lite om deras boende och kom fram till att de skulle båda sträva efter ett nytt mera modernt boende. Carl berättade också för Axel att han strävade efter ett bättre arbete men han kunde se att han skulle bli tvungen att vidare utbilda sig om han ville öka sin inkomst. Han hade både en bil, en större bostad, samt på sikt, en flickvän att starta en familj med på önskelistan.
På Axels fråga om han hade någon speciell flicka i tankarna berättade han att det fanns en kvinna, Anna, på hans jobb som han var mycket intresserad av. Hon var frånskild och tio år äldre och hade sex barn.